Varför kan Yepstr inte bara vara arbetsgivare?

Jag får frågan ovan ibland. Varför kan inte Yepstr bara vara som alla andra företag. Varför kan Yepstr inte bara vara arbetsgivare. Och jag ska berätta varför det inte går.

Strax. Men först om ett möte.

Det kom nämligen ett brev. Rubriken innehöll inte så lite kansli-svenska, “Föranmälan av inspektion” löd den kort och gott. Och missförstå mig inte, jag älskar rubriker som säger exakt vad det handlar om. Jag förutsatte att det var Skatteverket eftersom vi varit i dialog med dem under nästan fyra års tid. Men den här gången var det Arbetsmiljöverket som ville ses.

Normalt sett inspekterar myndigheten den fysiska arbetsmiljön, men i och med myndighetens regeringsuppdrag “Uppdrag om tillsynsinsats med inriktning på nya sätt att organisera arbete”handlade vårt två timmar långa möte helt och hållet om en enda fråga - kan Yepstr anses vara arbetsgivare när ungdomar tar jobb genom vår plattform?

Den här frågan har diskuterats tidigare. Det var inte lång tid sedan Yepstr var i en annan myndighets spotlight. Skatteverkets revision tog merparten av ett år för att utreda samma fråga. Där gjordes bedömningen att vi inte är arbetsgivare.

Vår förhoppning är såklart att Arbetsmiljöverket gör samma bedömning som Skatteverket, men ännu viktigare är att vi hoppas att Arbetsmiljöverket hjälper oss och andra företag som vill göra rätt att sätta spelreglerna. Eller om inte regler, så åtminstone rekommendationer. För idag finns det ingenting. Om du som privatperson tar hjälp av en annan privatperson för enklare uppdrag - vad har du då för ansvar? Vad bör du tänka på?

Ingen vet, är svaret idag.

Det vi dock säkert vet är varför ett företag som Yepstr inte kan vara arbetsgivare.

“Men, det hade ju varit så mycket enklare och enligt den svenska modellen och reglerna hade fungerat som tänkt…”.

Men så här ligger det till:
Världen över finns det 1.4 miljarder ungdomar i åldern 13-25 år. 1 miljard av dessa söker extrajobb. Idag är bara Yepstr som ser det problemet som ett problem värt att lösa. Det behövs en plattform som ser till att den miljard ungdomar som letar extrajobb kan få chansen att hitta ett sådant - tryggt, enkelt och schysst.

OM vi skulle bli arbetsgivare för världens samtliga ungdomar (ja ja, det är för att göra ett tydligt exempel!) så innebär det att vi bär ansvar för att se till att de har en trygg arbetsmiljö. Då innebär det att vi ska inspektera varje persons gräsmatta för hål och kolla att varje vas står säkert placerad där barnvakterna arbetar. Eftersom jobben är så små så är det naturligtvis helt omöjligt att få någon ekonomi i detta. Då förblir jobben osäkra, betalda med svarta pengar och oförsäkrade - precis som de är idag.

Men vem ska då vara arbetsgivare? Vem är det som har ansvar för den som gör jobbet?

Det rimligaste är ju att man följer Skatteverkets rekommendation och ser privatpersonen som tar hjälp för en “Privat uppdragsgivare”. Med det följer ett generellt ansvar för att se till att arbetet är säkert. Inga checklistor och lagböcker, men ett generellt ansvar. Sunt förnuft och gärna en handbok med lite enkla tips som man kan följa.

Jag tänker så här: Vi vill alla ha fler jobb. Vi vill alla göra svarta jobb vita. Att jobben är säkra och lönen rimlig och rättvis. Om dagens regler hindrar detta, ändra på reglerna. Ändra inte på företagen.

Jacob Rudbäck
Vd och grundare, Yepstr